Jag tror att jag har försökt övertyga mig själv de sista året att jag faktiskt har varit lycklig, glad och självsäker. Tamejfan vad jag har lurat mig själv. Men känslan nu är nästintill överväldigande. Jag har spenderat så många timmar med mig själv den sista tiden, med vänner, ute på klubbar, på fester, med barnen, med familjen och på jobbet att jag äntligen börjar förstå att jag gör mig jävligt bra som singel. Jag är kul, galen och alldeles rockig. Jag trodde jag skulle deppa ner mig fullständigt efter att jag blev brutaldumpad utav Herr Nacka, och det gjorde jag förvisso till en början. Men sedan vände det plötsligt. När jag förstod hur jävla fantastisk jag är alldeles för mig själv. Jag är snygg, mer självsäker än någonsin, attraktiv och jävligt positiv till livet och allt vad det innebär. Jag är så vansinnigt säker på att jag klarar mig alldeles själv, men också att livet har så mycket mer att erbjuda än ett sketet förhållande där man bara är osäker och förvirrad. Jag har haft alldeles för många sådana i mitt liv.

 

Jag är liksom kär i livet, den jag är och de sekunder jag har previlegiet att få spendera på jorden.