Jag fick livstid.
Ett mindre skojigt inlägg, men ack så nödvändigt. Mina föräldrar skildes det år jag fyllde 5 år. Jag stod ensam i fönstret & såg min pappa gå sin väg. Föralltid. För att sedan aldrig finnas vid min sida igen. Jag var faderslös. Fram tills då att mamma träffade den man som kom att bli min plastpappa. Han som lekte, skojjade & tog hand om mig & min bror. Tidigt i livet fick jag återkommande mardrömmar, och kände en konstant rädsla för att somna. Jag blev också otröstligt rädd för allt vad sjukdomar innebar. Jag var rädd att någonting skulle hända min mamma. Att hon också skulle försvinna. Jag blev ombedd att börja på BUP. Efter sju år där, varav ingen människa någonsin verkligen tog sig tid att lyssna gav jag upp. Så började då min revolt. Jag talade aldrig om var jag var, rymde hemifrån & efterlystes runtom i världen. Trots det var det aldrig någon som någonsin bara höll om mig. Jag skuldbelades för allt. Jag anklagades utav min plastpappas familj för att druckit alkohol i smyg på en tillställning, vilket absolut inte stämde. Jag till skillnad från alla mina vänner, hade min första riktiga fylla vid 17 års ålder. Då ringde jag min mor av oro. Det var obehagligt. Sedan dess kan jag räkna på 10 fingrar hur många ggr jag varit riktigt full. Jag har heller aldrig tagit droger, eller tagit betalt för sex - vilket många av mina vönner gjort. Jag ville bara ha min familj nära & gjorde allt i min makt för att få det. för lets face it - negativ uppmärksamhet är bättre än ingen alls. Så känner alla barn. Vid 18 års ålder blev jag utkastad från hem & skola. Jag var ju hopplös som inte gick upp om mornarna.Då jag flyttade till Norrköping för att reda ut mitt liv. fick lägenhet, pluggade upp samtliga av mina gymnasiebetyg till MVG, fick jobb som behandlare på ett behandlingshem för tonårstjejer & blev så omtyckt. Där kände jag för förata gången att jag faktiskt gjirde bra saker. Jag fick två döttrar, som jag format och gjort till empatiska & kärleksfulla individer som vet vad rätt & fel är. Man kan tycka att någon borde säga: "Fan hey, you made it." Men nej. Aldrig. Gör man minsta fel, som missar en räkning eller blir onykter då man är barnledig får man leva med och höra: "Ja, du är som när du var ung. Helt ansvarslös." Och nu är jag trött på det. FUCK er! Har ni inget finare att komma med än konstant kritik behöver ni inte heller ha en plats i mitt liv. Det är patetiskt. Trodde det var fler än jag som utvecklats. Men ni är fortfarande lika känslokalla & trångsynta individer.- Sometime Goodbye's a second chance!!
Kommentarer
Trackback
