Jag saknar hur vi kunde prata. Hur du fick mig att förstå. Hur du var min bästa vän. Att du inte bara var min pojkvän, utan också någon jag kände sådan samhörighet med. Du var min motherfuckin´ soulmate. Och nu dricker du bärz och pumpar dina redan så deffade armar till tusen. Önskar bara du förstod att jag aldrig skulle ha sårat dig, eller gjort någonting för att göra dig illa. Du var så mycket mer än så. Jag har lärt mig leva utan din kärlek, din närhet och dina kyssar. Men jag kan omöjligt lära mig leva utan din vänskap. Jag kan omöjligt stå där utan dig den dagen jag tar polisexamen. Jag kan omöjligt vara utan din Gratulationskram. Du är den enda som vet och som verkligen tror att jag kommer klara det.

 

Jävla oss Erik.